Nelly Bokestig Engberg

Den här veckan har varit ett helvete. Jag har tänkt på Skrållan HELA tiden.
Jag saknar henne så fruktansvärt mycket. Jag drömmer till och med om henne
på nätterna. Om hur hon ligger i min famn och jag får klappa och borra in fingrarna
i den där fantastiska pälsen som var mjukare än ett gossedjurs.

My, hennes nya matte, skrev idag och berättade att min farfar och Monica hade varit
där idag och hälsat på. Skrållan hade blivit superglad av att träffa dom men det gick
bra när dom hade åkt också. Hon har verkligen fått världens bästa hem.
Men det är det som gör så ont också, jag vet att jag är egoistisk men jag kan inte
hjälpa det. Jag ville ju vara den som kunde ge henne allt det där hon har nu.
Jag klandrar mig själv, jag gör det. Jag mår fruktansvärt dåligt av det och jag orkar
inte hålla det inne längre. Jag vet inte vem jag är utan min lilla hund. Jag vet inte
hur man lever utan henne. Jag lever ju inte ens, jag gör allt jag ska men jag gör det
liksom inte med hjärtat. Jag gör det inte för att jag vill utan för att jag måste.
Det är skit verkligen. Jag förstår inte hur den där lilla kunde göra så mycket för mig.

Min lilla älskling ♥