Som alla förmodligen redan visste så råkar jag ju vara tillsammans med världens bästa Briend.
Även kallad Johannes Bergström. Han är en sån där som jag kan sätta alla ord på men ändå inte
beskriva. Hur beskriver man egentligen någon som gör hela ens dag? Som fyller ens tankar dygnet
runt? Personen som man kan sakna även om man bara är i ett annat rum? Det där människan som
gör att vad som än händer, så är det värt det så länge som vi är tillsammans.
Jag har alltid varit lite rädd för det där ordet vi, Vi.
Inte Du och Jag utan Vi. För ett år sedan var jag så rädd för förhållanden så jag kunde verkligen inte ens se någon jag tyckte
om i ögonen. Så fort jag fick ett tecken på närhet så sköt jag ragg utåt. Det gick bara inte.
Det närmaste förhållande jag har haft som faktiskt liknat ett förhållande är med Petra och då är hon
min bästa vän, det är ganska stor skillnad.
Jag minns så väl första gången jag åkte till Johannes, jag har suktat efter han hur länge som hellst
och på sista april så ringde pontus och sa att det var fest hos "Jojja". Jag blev överlycklig och tvingade
med mig Martina dit. När vi kom dit så var festen givetvis slut och Johannes ögon snurrade så det gick
inte att prata med han även om han ens skulle vilja.
Två dagar efter så kom Pontus hem till mig och så "råkade" jag dra upp Johannes och så kläcker han
ur sig att han alldeles nyss har blivit singel?! Jag fick värsta paniken och gick igenom hela hans bdb och
alla hans ställen jag kunde hitta och hittade absolut ingenting om det eller att han hade haft flickvän i
huvud taget.
Dagen där på så addade han mig på msn, det tog två dagar innan jag vågade skriva ett litet Hej.
En vecka senare så pratade jag och Pontus att hittade på någonting och då skrev Johannes att vi kunde
komma till han och kika på film, det slutade med att det bara var jag som åkte dit.
Jag minns vilken panik jag hade, Petra skulle ut med Zeb men hon fick komma till mig och hjälpa mig med
kläder och allt möjligt. Jag skulle se fin ut men ändå inte uppklädd och ja, ni tjejer fattar.
Det var inte många ord som kom fram den kvällen, jag har nog aldrig varit så blyg i hela mitt liv. Inte han
heller tror jag. Jag minns att han försökte se mig i ögonen flera gånger men jag vek bort blicken hela tiden.
Det tog mig flera månader innan jag kunde låta han se mig i ögonen på riktigt, utan att jag vek bort blicken
eller gjorde något annat.
En blick med kärlek är så stark så det går inte riktigt att förklara, det kändes som att jag skulle börja gråta
samtidigt som jag bara log. Jag kunde inte sluta le, inte när jag insåg att den här killen är faktiskt på riktigt.
Han och jag är på riktigt, vi är
Vi och vi är tillsammans.
Fortfarande idag 9 månader och 1 dag senare så är allting precis som den där första veckan. Jag sitter
fortfarande och kollade på telefon i väntan på att han ska höra av sig. Vet ni var det bästa är?
Han gör
det alltid.
Varje dag får jag en bekräftelse på oss. Ord, gester, precis allt säger allting.
Senast igår så köpte han en röd ros till mig. Senast igår kallade han mig för sin prinsessa, senast igår vi att
vi älskade varandra.
På söndag är det Alla hjärtans dag och det är någonting som jag aldrig har firat, inte han heller. Jag ska göra
den dagen oförglömlig. Verkligen visa vad han har gjort för mig, det är ju den här mannen som har gjort mig
till den jag är idag. Det ska han ha all cread för.
Halsbandet jag fick när jag fyllde år (bland annat)
Vårat datum 08-05-09 på framsidan
Johannes <3 Nellt på baksidan.
Fan vad jag älskar dig älskling!
