Nelly Bokestig Engberg

Mitt hjärta brast idag när jag plockade ihop hennes saker

så jag frågade Johannes om han inte kunde åka dit med henne.

Skulle hon se mig sådär ledsen så skulle hon känna att något var

fel och inte vilja vara där. Men han är ju världens bästa människa

så han gjorde det :) Det gick hur bra som helst sa han.

Skrållan tycker ju så himla mycket om honom så jag är glad att hon

fick uppleva den "sista tiden" men han. Han är ju så säker i sig så

hon kände nog ingen oro alls.

Jag sa hejdå till henne hemma hos honom istället men hon tyckte att

jag var jättetråkig och följde mer än gärna med honom när de skulle

gå så det var bra. Då anade hon ingenting hemskt iallafall.

Och det kommer inte bli hemskt heller. Hon kommer att få det mycket

bättre där än hur hon har haft det hitills. Och då har hon inte alls haft det dumt.

Men nu vet jag inte riktigt hur jag ska göra. Ingen pojkvän och ingen hund.

Vem ska jag ty mig till nu? Dags att lära mig att stå på egna ben. Punkt.