att vara två i en
Kan ni förstå hur det känns att inte vara en egen person?
Vet någon av er hur det är att känna av någon fysiskt sätt utan
att behöva ta i varandra?
När jag inte får somna med Johannes då han jobbar natt så fryser jag.
Hela min kropp säger ifrån att något är fel. Det gör ont.
Just nu så sitter jag i jeans och tjocktröja med en filt runt om jag och med
en kopp te framför mig och jag fryser. Jag skakar.
Hans närhet ger mig värme på ett sånt sätt som inte bara gör att jag blir varm i hjärtat.
Det är mer än så.
Man brukar säga att man inte är hel utan den person som man älskar.
Jag har verkligen förstått den mening, och jag tror att vi har gett den meningen
en helt ny innebörd tillsammas.
Varje gång han jobbar natt så sitter jag uppe så länge jag orkar.
Jag vill inte gå och lägga mig utan honom. När jag gör det så kramar jag nallen som han
gav mig på alla hjärtans dag i år så hårt att jag får kramp i armarna.
Ibland brukar jag sova hos honom bara för att allting där luktar som han.
Jag tror inte att någon kan förstå vårat förhållande.
Vad det är vi har hittat hos varandra. Det kan vi aldrig hitta hos någon annan.
Det är inget vanligt tonårsförhållande som kommer dö ut av sig själv när
vi fyller 22. Efter alla prövningar vi haft mellan mars och augusti i år så vet vi.
Vi vet. Det är inte mening att man ska leva utan någon som påverkar än lika fysiskt
som psykiskt. När man har det, då är det för alltid.
Jag hoppas att alla får uppleva det här. Äkta kärlek gör oss till bättre människor.
